Av Stefan Ersgård

Hjalmar Gullberg utsågs 1936 till chef för radioteatern med kontor på Kungsgatan 8 i Stockholm. Svensk radioteater upplevde sin guldålder under hans ledning fram till 1950.
- Hjalmar Gullberg var den tidens stora affischnamn tillsammans med Sven Jerring, berättar Gunnar Ollén, en av Gullbergs nära medarbetare under 1940-talet.
- Gullberg var en chef med karisma. Dessutom var han en av de mest inflytelserika tjänstemännen i företaget och radiochefen Carl Anders Dymlings förtrogne. Det låg ett skimmer över Gullbergs dagar.

Professor Gunnar Ollén, född 1913, är en betydelsefull person i svenska etermedias moderna historia och var under många år distriktschef i Malmö. Han var pionjär inom det nya mediet televisionen på 1950-talet och utvecklade Malmöstationen till landets mest produktiva utanför Stockholm.
Hjalmar Gullberg har varit Gunnar Olléns föredöme som chef.
- Han var inte som en chef ska vara, men som en chef kan vara. Han kunde vara ironisk och spetsig, men satsade på sina medarbetare och hade förtroende för dem.
- Gullberg var den obarmhärtige genomskådaren av bluff. Mycket av hans makt låg däri, att han hade en oerhört skarp tunga. Stilla satt han i halvdunklet och uttalade världens spetsigaste saker rakt i ansiktet på folk.

- Jag glömmer aldrig ett sammanträde med radiochefen Dymling. Viktiga frågor behandlades och Sven Jerring var med. Han var ju oerhört populär och känd, och hans ord var Guds ord.
- Jerring framförde sin mening och hävdade hur viktig en viss verksamhet var.
- Då hör man Hjalmar Gullberg stilla säga: "Det tycker jag var utomordentligt enfaldigt sagt".
- Det var dödstyst vid bordet. Men Gullberg var fullständigt orädd och sade precis vad han tyckte.
1940 arbetade Gunnar Ollén på sin doktorsavhandling om Strindberg. Men han var även idrottsman och kapten för det svenska landslaget i bordtennis.
- Sven Jerring visste inget om ping-pong och därför uppkallades jag till Radiotjänst för att tala om min sport. Det hände ofta och en god vän föreslog att jag skulle söka en tjänst som extra hallåman. Jag gjorde ett röstprov och blev antagen, fortsätter Gunnar Ollén.
Ollén hade varierande uppdrag vid sidan om "hallået", bland annat svarade han för ett blixtinkallat inslag med anledning av nobelpristagaren Rabindranath Tagores död 1941.
Ollén skrev även i dagspressen, huvudsakligen om litteratur och teater. Han gjorde dessutom akademisk karriär och var 1942-1950 docent vid dåvarande Stockholms Högskola.
Hjalmar Gullberg lade märke till honom
- 1941 erbjöd han mig att börja på radioteatern, och gav mig därmed min första fasta anställning i företaget.
Ollén sysslade först med Dagens Dikt i välkände Pontus Bohmans semesterfrånvaro, men ägnade sig sedan åt dramaturgi och regi.
- En dag frågade en av mina vänner om jag visste varför Gullberg hade anställt mig. Njae, kanske berodde det på att jag hade sysslat med kulturella inslag i både press och radio? Men nej då, orsaken var att jag kunde hantera Vilhelm Moberg.

I detta sammanhang pekar Gunnar Ollén på ett av Gullbergs tydliga karaktärsdrag.
- Han var mån om sin prestige och när han kom in i Svenska Akademien 1940 var han oerhört ärad. Han satt i Dramatens styrelse och i olika författarsamfund.
Ollén anser att Gullberg hade mindrevärdeskomplex för sin uppväxttid, som han nu tog igen.
- Han tyckte mycket om att bli ärad och hedrad, och jag tror inte det fanns några ordnar han avböjde.
Gunnar Ollén minns sin chef som en mycket prydlig herre. Han gör en träffande jämförelse med författaren Erik-Axel Karlfeldt, som gymnasisten Gunnar Ollén en gång hade mött i Stockholm.
- Jag föreställde mig Karlfeldt som en bohem med knätofs. Men han visade sig vara en förnäm herre, som påminde om en diplomat när han tog emot i Svenska Akademiens lokaler. Gullberg gjorde ungefär samma lite överraskande intryck vid vårt första möte. Jag tänkte på diktsamlingen Kärlek i tjugonde århundrandet och på en charmör. Men så var det inte.

Gullberg hade stort inflytande på verksamheten och ägnade sig även åt budgetfrågor och personalärenden som rörde hela Radiotjänst.
Hur uppträdde han i vardagen på Radiotjänst?
- Ibland kom man i ett brådskande ärende och knackade på dörren till Gullbergs rum. Där satt han i halvmörker vid ett alldeles tomt skrivbord. En hög chef för en stressig verksamhet förknippas med massor av papper och en telefonlur vid varje öra. Men inte Gullberg. Han var försjunken i sig själv som en guru med sitt medelhavsutsende. Det fanns en magik omkring honom.
- Han var en kvietist och jag tror att han älskade att försjunka.
En dag kom inte Hjalmar Gullberg till Radiotjänst.
- Vi ringde och undrade.
- "Jo" svarade han. "Nu kommer det". Det betydde att en diktsamling hade kommit över honom och han stannade hemma för att skriva.
Gunnar Ollén minns hur Erik Mattsson, ekonomichef och senare verkställande direktör, en gång stormade in till Gullberg.
- Mattsson var en osjälisk person. Han härskade över budgeten och var van att bestämma. Jag såg honom komma med snabba, bestämda steg. Han knackade knappt och röck upp Gullbergs dörr. Sedan råkade jag passera fem minuter senare när Mattsson kom ut från rummet. Stilla, mycket stilla stängde han Gullbergs dörr och gick långsamt bort genom korridoren.
Hur var Gullberg i vardagen?
- Han var en magisk person, som inte accepterade många. Sina fem medarbetare accepterade han från olika synvinklar. Jag godkändes därför att jag klarade Vilhelm Moberg.
Hur var det nu med Moberg?

- Jo, Moberg ville inte refuseras av någon annan än Gullberg. Men efter varje nej brukade Moberg skriva i någon tidning och anse att bedömarna var inkompetenta.
- Vilhelm Moberg hade emellertid en egendomlig vördnad inför akademiker och var mycket intresserad av vetenskaplig kompetens vilket var en av anledningarna till att Gullberg lät mig ta hand om honom. Därmed fick jag förklaringen till att jag anställdes.
Gullberg ogillade debatt och bråk i pressen.
- Han var mån om sitt renommé. Han stod högst och det skulle varit plågsamt för honom att komma in i en sådan debatt. Jag fick skriva nej-breven. Visst hade Moberg gjort många bra saker för radio, Änkeman Jarl bland annat, men ibland skrev han dåligt.
Gunnar Ollén berättar att Gullberg led av att han inte kunde ersätta dramatikerna ordentligt.
- Det berodde på att Telegrafverket ända fram till 1947-48 hade högsta överinseendet över licenspengarna. Av dessa medel tog verket 65 miljoner, Radiotjänst fick 50 och 60 miljoner inbetalades till statskassan som en "present". Ekonomin var usel och Gullberg skämdes för att be de främsta dramatikerna skriva.
Men Gullbergepoken var ju en guldålder? Hur levde han upp till detta rykte?

- Radioteatern hade sin glansålder under beredskapstiden på 1940-talet och var en av Sveriges ledande teatrar.
- Men Gullberg kunde inte betala anständiga honorar. I början anlitade han lättskrivande kåsörer, som gjorde korta saker. Han kritiserades för en alltför enkel repertoar, men det var av ekonomiska skäl. Kritiken var väldigt stark i Dagens Nyheter och Gullberg bad mig svara. Han var vänlig nog att skriva sitt namn under artikeln, som var sakligt utformad. Herbert Tingsten ingrep och förklarade att honoraren var usla, och då hoppade även andra fram.
- Debatten ledde 1947 till att honoraren fördubblades och plötstligt kunde de fina dramatikerna engageras, fortsätter Gunnar Ollén.
På den här tiden fanns bara en radiokanal och ingen TV. Radioteaterns utbud var därför ett samtalsämne över hela landet.
Mitt under brinnande krig 1942 fick Gunnar Ollén ett speciellt uppdrag av sin chef.
- Jag fick göra en Kaj Munk-serie. Det skedde under spänning och nervositet. Tyskland hade ännu inte börjat förlora och var "världstjärnan" som huggit Danmark och Norge. Vi var omgivna.
Resonerade ni om dagsläget och hotbilden?
- Gullberg var ju ingen högerman eller nationalist. Han var närmast internationalist. Han hade inte sitt hem i Sverige, kanske inte vid Medelhavet heller. Men Grekland var ändå hans längtans land.
- Han försvarade inte Sverige därför att han var särskilt svenskvänlig. Men han försvarade sin rätt att vara en självständigt tänkande individ. Han var väldigt hånfull mot dem som ropade "Heil, heil".
- Gullberg genomskådade Hitler och han hade ingen respekt för något annat än sanning, ärlighet och - Gud. Men aboslut inte för människor, säger Gunnar Ollén.

Hjalmar Gullberg var en gästfri värd i sitt hem i Bergsgården på Djurgården i Stockholm.
Vid ett tillfälle bjöd han hem Gunnar Ollén och övriga tjänstemän på gåsmiddag.
- Det fanns allt; svartsoppa, gås, äpplekaka, och till och med spettkaka samt en hel del vin. Det var mitt under brinnande krig, och vi var verkligen inte bortskämda med lyxig mat.
Personalen anlände snyggt uppklädd på utsatt tid, samtliga utom legendariske radioreportern Lars Madsén. Han kom cyklande i kylan med finkostymen på pakethållaren.
- Madsén bytte om på toaletten och så gick vi till bords, berättar Gunnar Ollén.
Efter middagen samlades sällskapet i salongen. Värden underhöll på välkänt lågmält sätt gästerna med att berätta om sina teaterresor till Paris.
"Så gick jag på den teatern och såg den pjäsen med den skådespelaren. Och så gick jag till en annan teater och såg en annan pjäs med den och den skådespelaren".
- Så höll det på. Och plötsligt hör vi Zzzz...Zzzz... från en av fåtöljerna. Madsén hade somnat, berättar Gunnar Ollén och skrattar hjärtligt.