Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson


Mitt i seklet

 Hjalmar Gullberg





Publicerad i Arbetet 1998-05-30


"Han skrev sin dikt på öronkliniken"


Av Stefan Ersgård

Sjuksköterskan Dora Nilsson i Malmö har varit nära en stor händelse i svensk litteraturhistoria. Den inträffade i ett sjukrum på Malmö Allmänna Sjukhus sista dagarna i maj 1942. Hjalmar Gullberg skrev sin klassiska dikt Till en näktergal i Malmö.
Några dagar före sin födelsedag gjorde han i hemstaden ett utkast till det lyriska verk, som intar en central plats i hans författarskap och liv.
I sjukhusets väldiga patientrulla är Gullberg registrerad som patient nr 5547. Han skrevs ut 28 maj och vårdkostnaden för tre dagar var 54 kronor.
Hjalmar Gullberg lades in på öronklinikens vårdavdelning i hel-enskilt rum.

Gamla öronklinikens byggnader finns fortfarande kvar i anslutning till den tidigare huvudentrén vid Södra Förstadsgatan. Utanför stod på den tiden en samling höga träd, som var ett näste för näktergalarna. Träden är dock borta sedan länge och på platsen ligger numera den byggnad som innehåller Universitetssjukhusets telefonväxel.
26 maj togs Hjalmar Gullberg emot av sjuksköterskan Dora Nilsson, född 1917. Hon hade börjat ordinarie tjänstgöring på kliniken några dagar tidigare. Nu skrev hon in den berömde författaren på avdelningen.
Vilket minne har du av honom?
- Hjalmar Gullberg var mycket blyg och tystlåten. Men jag vet att han skrev sin dikt om näktergalen när han låg hos oss på öronkliniken.
Skalden säger:

I sjukhusparken hänger månens lykta;

det glittrar genom rullgardinens dok.



- På den tiden fanns det många näktergalar i parken utanför vårdavdelningarna. De sjöng så intensivt på nätterna att det var nästan omöjligt för patienterna att sova, berättar Dora Nilsson.
Hur upplevde du diktaren?

- Han var mycket vänlig och trevlig, och när avdelningssköterskan Inga Ehn bjöd på kaffe i sitt rum kom Hjalmar Gullberg och läste dikter för oss. Han uppskattade mycket personalen.
- Jag träffade och skötte Hjalmar Gullberg vid flera andra tillfällen när han var inlagd, men inte formellt inskriven. Han behandlades däremot inte för öron- eller halssjukdomar. Jag minns att man tog olika prover som sändes för analys, fortsätter Dora Nilsson.

En förklaring till att Gullberg vistades på öronkliniken var hans intima vänskap med klinikens överläkare, professor Sture Berggren.
Hjalmar Gullberg gästade genom åren ofta familjen Berggren i villan på Rosenholms allé i Fridhem och mellan mötena hölls ständig brevkontakt. Dessutom träffades vännerna under sommarvistelserna i Falsterbo.
Professor Berggren var född i Malmö 1885, och från barndomen vän med författaren Anders Österling och även med greve Stig Thott.
Sture Berggren anställdes 1917 som sjukhusets förste specialist på öron-näs och halssjukdomar och var chef för öronkliniken till sin pensionering 1950. Vid sidan av sitt yrke ägnade han sig åt måleri och var kulturellt engagerad med ett stort intresse för litteratur.
Han och hustrun Edith öppnade sitt hem för många kända personer ur det dåtida kulturlivet.

Sture Berggren kontrollerade Hjalmar Gullbergs hälsa och när författaren uppehöll sig i Skåne togs han därför emot på sjukhuset. Gullberg plågades av svår och återkommande migrän och 1958 drabbades han första gången av sjukdomen myasthenia gravis.
Ingenjör Pål Berggren lärde känna sina föräldrars vän Hjalmar Gullberg under uppväxtåren och deras vänskap bestod till författarens död.
Pål Berggren bor sedan många år i Landskrona i ett elegant 1700-talshus, Gamla Kassan vid Parkgatan.
- Hjalmar Gullberg besökte mig här i Landskrona. Han kom vid ett tillfälle på sin cykel med det passande namnet Apollo från en utflykt på Bjärehalvhön. Jag körde honom sedan till Falsterbo med cykeln på biltaket.
Pål Berggren har bevarat många minnen från Gullbergs dagar. Föräldrarnas och författarens korrespondens har överlämnats till framtida forskning. Däremot innehåller familjearkivet unika fotografiska snapshots från familjens Berggrens middagar.
- Min uppgift var att sköta gästboken och jag fotograferade våra gäster. Men Hjalmar Gullberg besvärades av att bli fotograferad.
Pål Berggren har dokumenterat en särskilt högtidlig dag med sin kamera.
- Dagen efter Hjalmars promovering, det var 1 juni 1942, samlade mina föräldrar några vänner i villan och jag tog bilder i trädgården, där gästerna väntade inför middagen.

Gästlistan är intressant. Som tidigare nämnts var greve Stig Thott en av professorns goda vänner. Greven inbjöds även till denna middag och han kom med sin hustru Greta Thott, som tio år senare blev Gullbergs livskamrat.
Bland övriga gäster fanns bland andra läkaren och ornitologen Paul Rosenius (han hade tillhört kretsen kring Bengt Lidforss), Johanna Hans Larsson (hustru till professor Hans Larsson även kallad Kloge Hans och bortgången samma år), Elisabeth Gullberg (fostersyster till Hjalmar Gullberg), professorn och patologen Einar Sjövall (Lunds universitets prorektor 1939-44). Rosenius och Sjövall hade för övrigt promoverats tillsammans med Gullberg.
Hjalmar Gullberg var alltid trogen sina fosterföräldrar.
Pål Berggren påpekar emellertid, att Elisabeth alltid kallades syster, aldrig fostersyster.
Den lilla familjen återförenades vid Hjalmar Gullberg död 1961, när han begravdes på Mellersta kyrkogården i Malmö. Där vilar skalden tillsammans med Elsa, Bengt och Elisabeth.
Han återvände till hemstaden.

Till en näktergal i Malmö

Jag mötte vänner i så många länder -

men varför blev man ensam under skyn?

Jag älskar det, som flyr ur våra händer;

jag älskar det, som doldes för vår syn.

Här ligger jag, en fånge mellan lakan,

och lyssnar i en mörklagd paviljong.

Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;

jag älskar tystnaden, som blir till sång.


I sjukhusparken hänger månens lykta;

det glittrar genom rullgardinens dok.

Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta

till Höga visan ur naturens bok.

Den störste sångaren på denna jorden

har kommit för att skingra våra kval.

Jag hör musik och letar efter orden.

Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!


Från vilket paradis är stämman lånad,

som tränger in i rummet, där jag bor?

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,

för en förtvivlad kvinna som blev mor.

En majnatt hände det, som ingen visste;

vår stora hemlighet kom ingen åt.

Den, som försökte spåra oss, tog miste:

i toner dränkte du min första gråt.


Dig vill jag intill döden efterlikna,

o sångare, som vägrar att bli sedd!

De sökte fånga dig och står besvikna:

på villospår blev jägarskaran ledd.

Dig känner ingen - ingen utom träden

har sett, om du är vacker eller ful.

Snart hörs i toppen trastens sommarkväden

- då tiger du, som sjöng i låga skjul.


Lär mig att inför världen vara liten!

Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,

att jag blir ensam, grå och väderbiten?

En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!

O näktergal, jag var en gång din like -

nu är jag åter stum och sjunker matt

tillbaka i det anonymas rike...

Det skulle vara lätt att dö i natt.


© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.
Sidans topp