Det spelades och sjöngs, man stampade i scengolvet så det stod härliga till, man slog sig på knäna, man simulerade slagsmål med mycket stampande och klappande, man hojtade jo-ho och framför allt joddlades det. Allting med schwung och gott humör i ett högt tempo. Klädseln var alltid folkdräkt med lederhosen på herrarna och långa kjolar på damerna.
Platsen var Moriskans utescen i Folkets park, och det var en vanlig vardagseftermiddag i mitten av 1950-talet. Under sommarmånaderna var det flera uppträdanden med tyrolermusik i parken, och då var alla bord framför scenen alltid upptagna av kaffedrickande kvinnor och massor med barn. Alla njöt och hade trevligt. På vägen hem var vi alltid några barn som blivit inspirerade och försökte joddla. Givetvis helt utan framgång.
Några år efter tyrolermusiken i Folkets park upphört hörde jag Alice Babs joddla; men förutom det, ingen joddling. Jag trodde konstarten var utdöd, men ack så fel jag hade:
Oesch's die Dritten - Jodel-Time
"Reden ist Silber, Jodeln ist Gold".
