Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson
Mitt i seklet

Blandat





Thure till höger med några skeppskamrater på en bar någonstans i Sydamerika 1930.
Foto: Privat


Brev från en sjöman

 
 
Thure läser The Saturday Evening Post i sin hytt på Sveadrott. Året är 1930.
 
Foto: Privat
Thure från Malmö var på sjön nästan hela sitt liv. 1930-1932 arbetade han på Sveadrott som kylmaskinist. Fartyget var då ett nybyggt lastfartyg byggt 1929 på Kockums. Under de år som Thure var på Sveadrott seglade man på Sydamerika. Här är ett utdrag från ett av hans brev från Sveadrott:


Kära föräldrar och syskon!
Ännu ligger vi långt ute i Stilla oceanen, så på de närmaste 10-12 dagarna har jag ingen utsikt att få postat detta. Men jag skriver ändå nu. Skriver för att jag har tillfällen därtill  och för att inte tala om längtan att få sända några rader till Eder, mina käraste på jorden.

Ja, ja! Ännu går livet sin gilla gång härute. Intet nytt, inga sensationer, i hamn och ur hamn och däremellan enformigheten ute på havet. Tro inte för detta att jag vantrivs, nej då, visst inte, jag älskar detta livet, skulle inte kunna undvara det. Nej det enda jag inte är riktigt med på, är de fabulöst höga priser man får betala för allt.
Hemma i Sverige tycks det nog vara mycke med 350 kronor pr. mån. och mat och logi fritt, men här ute, där allt räknas i kalla grymma Amerikanska dollar blir det inte en hel del. Mycke arbetskläder och tvätt går det åt i en motorbåt, och ren och snygg skall man vara jämt för att man tillhör befälet, och all tvätt och alla kläder skall betalas med minst lika många dollar här som man får betala kronor hemma. Därför är jag riktigt stollt den månad, då jag sparat 150 kr.
Å, ja, strunt i detta nu, min nästa båt skall gå på Europa och där är allt billigare. Där kan det sparas om man vill och jag vill göra det.

Då jag kastar min blick ut genom ventilen här framför mitt skrivbord, ser jag Stilla havets oerhörda yta ligga som en spegel. Långt i fjärran stöta himmel och hav tillsamman och i själva delningslinjen reflekteras ännu den dalande solens sista strålar. Vad finns väl där bortom? Vad finns det ovan för oss? Himmel och vatten, säger vi människor, men ett sån’t löjligt svar. Hur små äro väl inte vi jämfört med denna oändlighet, hur fattiga på förstånd men rika på inbillning äro vi då vi ställes inför den majestätiska naturen. Havet är vackert, mycke vackert, såväl i storm som stiltje. Dess rikedom är lika omätlig som det djup vi nu seglar över, men när tänker en sjöfarare på sådant?

Således förpassar jag mig åter till verkligheten, där jag, trots allt, hör hemma. Som inledning till verkligheten får jag tala om, hur banalt det än låter, att vi, bland andra passagerare ombord, har fått en tjur med oss. Vi fick den ombord uppe i Seattle i Nordamerica och skall föra den med oss till Guayaquil i Equador, Sydamerica. Den håller till på 5:ans lucka, säkert bunden med ring i nosen, och är, tillsammans med en matros, som fått 15 dollar för passningen av den, hela fartygets muntration.
Matrosen, en skåning förresten, utgjuter sina förbannelser över kreatur i allmänhet  och denna tjur i synnerhet, för deras brist på förstånd. Skall han ha tjuren till att flytta sig från ena sidan till andra, så kommenderar han som den värste skeppare på en fullriggare vid stagändring i motsjö.
”Gubben” och ”chiefen”* var där borta en dag och skulle titta på spektaklet. Så sa ”gubben” till matrosen att han bara behövde klappa tjuren lite i sidan, så flytta han nog på sej. ”Klappa?  Klappa”, sa matrosen, ”ja, de skulle  ju kunna vara sista möjligheten, hur otroligt det än låter, för här har jag hållit på och läst både ”Lilla Katekesen” och ”Handbok för Navigatörer”, men ta’ mej tusan om kreaturet har rört på sej.
Därefter gick matrosen bort och klappa tjuren på länden, först på ena sidan sedan på den andra, och för att vara riktigt säker gjorde han om det flera gånger; Och se! För varje klapp vicka tjuren till med akterdelen precis som en söndagspromenerande småstadstant.
            Ja, de va lite prat om en tjur.

Ja precis en vecka är det sedan jag avsluta förra sidan. Nu ser vi Colombianska kusten dyka upp i fjärran, således bara några timmar kvar tills man har fastland under fötterna.
Den här veckan har inte varit så tokig heller. Fint väder! Solen högt på himmelen, 38-40 grader varmt, vattnet lugnt och stilla.
Nä, som sagt va! Vi är snart  framme i Colombia nu, så jag får väl ge mej tä’ och ta’ fram landgångsriggen. För blir inte detta postat nu, så dröjer det åter 14 dagar och det är ju onödigt. Slut för denna gång med tusen kära hälsningar till Eder alla.
                         Eder tillgivne Thure

*Kapten och motorchef
M/S Sveadrott byggt på Kockums 1929.
Vykort
På promenad i Guayaquil
Foto: Privat
 

© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.