Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson
Mitt i seklet

Blandat





I slutet av 50-talet tillbringade jag varje år några sommarveckor i Sandåkra, en liten by - då med affär och järnvägsstation - belägen strax söder om Hässleholm. Släktingar till mig hyrde andra våningen i Anton och Gerdas hus. På andra sidan av den lilla grusvägen som slingrade sig genom byn, låg Lundgrens affär.

Det var mitt äventyrsland med ett pärlband av upplevelser. Det bästa var att dagarna nästan alltid förlöpte, förutom måltiderna, helt utan inblandning av vuxna. Vilken frihet!
Här är några korta minnen från mina fantastiska somrar i Sandåkra.



Sand i öronen

Av Bo Olsson

Ett annat av våra favoritställen var sandtaget som låg längs vägen 100 meter bort från huset där jag bodde. Här kunde vi tillbringa timmar med att hoppa uppifrån krönet ner i den varma sanden och rulla vidare nedför. För att ta sig upp på krönet kunde vi antingen springa upp för backen till höger eller vänster om taget eller försöka kravla upp i sanden. Det senare var nästan omöjligt men samtidigt det roligaste.
Mellan krönet och sandslänten fanns en bit fastare mark och här grävde vi ut små grottor in i väggen. När vi tröttnat på att kravla runt hade vi sand överallt, och vi fick ta av oss alla kläder och skaka ur dem. Öronen var värst och hur mycket vi än petade gick det inte att få ut all sand.

Precis bredvid sandtaget fanns en en meter bred och drygt två meter djup u-formad grop. Slänterna upp och ner hade en lutning som gjorde att det gick att med cykel i full fart ta sig ner i gropen och med rätt fart ta sig upp på motsatta sidan. Oftast brast modet på vägen ner och farten var inte tillräcklig för att komma upp.
Gropen var även ett bra gömställe om man ville göra något väldigt förbjudet. En av pågarna hade lyckats få tag på en cigarett och en ask tändstickor och där stod vi fyra lite nervösa förstagångsrökare nere i den halvmörka fuktiga sandgropen. Cigaretten tändes och gick några varv runt, det sögs lite prövande och hostades en del.
Vi var överens om att det mest var äckligt och ingen av oss blev direkt gripna av vanan där i gropen. Vi var mest oroliga för att vi skulle lukta cigarettrök när vi kom hem, och något mer smygrökande blev det inte i Sandåkra.
Istället gav jag mig tusan på att jag skulle lära mig busvissla. Under två veckor gick jag runt och undlät mig konstiga väsande ljud. En av kompisarna var redan en mästare och stöttade mig ibland och häcklade ibland. Men till slut hade jag fått in tekniken och när jag kom hem till Malmö var jag en stolt busvisslare.

 

© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.