Det är lördag eftermiddag och det är i mitten av 1950-talet. Skolan har slutat för dagen, arbetsveckan är slut och affärerna håller på att stänga. Det lägrar sig ett lugn över konungariket. För de vuxna är det dags att gå in i stora rummet, slå sig ner i soffan, lyssna på radio och läsa tidningen i lugn och ro. Senare på eftermiddagen samlas hela familjen runt radion och kanske kommer ett spel eller ett pussel fram på soffbordet.
| |
 |
| |
Viktigt efter lördagsgodiset. |
| |
Annons från 1956. |
För de flesta barn på 50-talet var lördagsgodis ett okänt fenomen, vilket för övrigt även godis var, man sa nämligen alltid gottis. Om man någon gång fick en tioöring, en tjugofemöring eller kanske en femtioöring, så sprang man direkt till kiosken och köpte femöres. Det kallades så, trots att det även fanns saker för ett och två öre. En av favoriterna var harskitar för ett öre styck, då kändes det som man fick mycket för sina slantar.
Gottis eller inte så skulle det vara lite festligt på lördagseftermiddagen, och ofta bakades en sockerkaka eller något liknande. Nu var det inte själva kakan som var höjdpunkten, det var att få smaka på den goda smeten. Om det nu inte bakades någon kaka, så kunde man åtminstone vispa samman ett ägg och lite socker.
Elektrisk visp fanns ännu inte, men när Nilsjohan kom med sin förbättrade version av den handvevade vispen (se bilden ovan), blev det avsevärt enklare att få ihop en god smet. Den ideala smeten skulle vara pösig, jämn och len, och det var godast om sockret var helt upplöst. Det gällde att man låg i med vispen om det skulle bli det bästa resultatet. Ibland pressades en apelsin och lite av saften hälldes ner i smeten. Smaken blev en aning syrligare och konsistensen lite lösare.
En njutning värdig en lördagseftermiddag!
