Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson





Mitt i seklet


Publicerad i Arbetet den 30 september 2000

Tack för alla
underbara år på Arbetet!

Av Staffan Wictorin


År 1896 var Aten värd för de första moderna olympiska spelen. Då hade tidningen Arbetet redan funnits i nio år.
I dag - 113 år senare - utkommer det sista numret. Det är ofattbart. Arbetet avrättas av sin broder LO, en löntagarorganisation som inte längre kan fundera i andra banor än kronor och ören.
Det säger en del om tidsandan när byggmästaren Percy Nilsson - som inte har ett dugg ansvar för tidningen - är beredd att ställa upp med trettio miljoner ur sin egen ficka och som tack behandlas nonchalant och oförskämt av den part som egentligen borde falla honom om halsen och resa en staty till hans ära.
Nästa gång någon LO-pamp tar ett ord som solidaritet i sin mun hoppas jag att han eller hon får en bitter smak av galla i munnen.
LO hade kunnat garantera Arbetets överlevnad för en spottstyver. Man valde att slingra sig, ljuga och gömma sig i skuggorna tills allt var försent. Inte ens den mest cyniske Klippar-Nisse kan överträffa fackpamparnas iskyla och brist på empati i samband med mordet på Arbetet.
Men ännu värre är LO-ledningens kompakta ointresse av det fria ordet, den fria debatten och den kritiska granskningen av ett samhälle där dyrkan av Mammon blivit religion.
LO vill inte rädda Arbetet. Vi måste konstatera detta - LO vill inte rädda Arbetet.
Jag ska utan omsvep erkänna att jag mår mycket dåligt. Jag är ledsen, förvirrad, arg och rädd. Jag känner mig misslyckad och hjälplös. Självrannsakande. Om vi reagerat tidigare och med kraft kanske allt hade varit annorlunda.
Journalister är ofta kaxiga och fulla av indignation och fördömanden när det gäller andras tillkortakommanden. Men när vi själva drabbas blir vi gärna fega och undvikande.
Man behövde inte vara någon stjärna i journalistik för att tämligen snabbt begripa att den kurs som tidningen slog in på i samband med den första konkursen skulle leda käpprätt åt helvete. De fullkomligt inkompetenta figurer i redaktions- och företagsledning som ville förvandla Arbetet till en usel kopia av Svenska Dagbladet skulle vi tagit i nackskinnen och slängt ut på gatan. Vi skulle krävt ägare som brann för sin tidning. Men vi teg stilla. Vi var fega.
Ändå vändes allt till det bättre mot slutet. Dagens Arbetet är en utmärkt produkt, nära sina läsare och viktig för bredden och mångfalden. Dessutom underhållande och pigg. Om några år och med lite stöd och kärlek från LO hade den mycket väl kunnat bli en, om inte bra, så i alla fall hyfsad affär.
Nog om detta. När jag under dessa sista dagar suttit hemma och funderat kommer alltid en känsla fram som i viss mån undertrycker bitterheten och vreden - nämligen tacksamhet.
Jag kom till Arbetet som vikarie sommaren 1973. Placerades på riksredaktionen som reporter. Det var en underbar arbetsplats för en ung, nyfiken journalist. Engagerade och självgående arbetskamrater och en redaktionssekreterare vid namn Bo Näslund. Han skulle bli min och många andras mentor och föredöme under en lång rad år. Han skulle även bli redaktionschef och parhäst med chefredaktören Lars Enqvist på 80-talet - Arbetets guldår.
Sommaren 1973 exploderade nyhets-Sverige med tre tunga händelser. Norrmalmstorgsdramat, en döende konung samt - mitt i allt sammans - val. I den miljön fick jag utvecklas och mogna. Gränsen mellan arbete och fritid var flytande. Man stannade gärna kvar på redaktionen efter jobbet och varje morgon längtade man dit.
Vi var den uppkäftige och självständige uppstickaren som hela tiden gav den rike konkurrenten i utkanten av stan på nöten. Med telefonen som främsta arbetsredskap och murbräcka kläckte vi nyheter som ständigt citerades och gav eko i hela landet. Vi var, som Olle Svenning skrev häromdagen, vi var ta mig fan bäst.
Så gick jag över till sporten. Nu följde de lyckligaste åren i mitt liv. Redaktionen var en sammansvetsad enhet av arbetsglädje, humor och en brinnande längtan att vara först, bäst och vackrast. Vi reste Jorden runt och rapporterade om svenska med-och motgångar och när vi inte arbetade hade vi fest. Vi stävade över Sundet med den evigt unge Lennart Strandberg som organisatör. Redan innan vi lämnat hamnområdet hade Bess Svensson gett de flesta av oss avsked på grått papper och... Ja, det var makalösa år.
Men det skulle bli ännu bättre. Bo Näslund återkom till Arbetet som redaktionschef och Lasse Engqvist var påkallad som chefredaktör. De båda träffades för första gången hemma hos mig. Vi satt uppe stora delar av natten och jag förstod genast att denna duo tillsammans kunde skapa presshistoria.
Så blev det också. Vi gick förbi konkurrenten i total upplaga. Segevång var i gungning.
Själv övertalades jag att lämna sporten för att bli kåsör på Solsidan. Det var ytterst motvilligt som jag gav Bosse Näslund mitt ja. Men åren på Solsidan tillsammans med Verner Antonsson var bra för tidningen. Humorn och en hel rad krönikörer fick en legitim och självklar plats bland utbudet.
Ack, ja. Alla dessa underbara minnen. Jag avslutar min gärning på denna fantastiska tidning med ett innerligt och djupt menat tack. Tack alla kamraterna. Tack alla läsare. Så synd.
© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.
Sidans topp