Publicerad i Arbetet den 30 september 2000
I kväll måste bitterheten sväljas ner
Av Röde Orm
Malört är bitter.
Den är ingen av mina favoriter.
Men denna lördagafton, Arbetets sista, kommer jag att fylla spetsglaset med den lite mindre bittra strandmalörten. Och sväja ner den.
Jag städar av skrivbordet. På väggen mitt emot mig hänger Bruno Hoppes målning av Axel Danielsson. Ser han inte ännu lite bistrare ut än vanligt?
Kanske hamnar tavlan tillsammans med Danielssons gamla klocka i någon ödslig Folkets Hus-sal här i Malmö eller i en skrubb på Arbetarrörelsens museum.
På LO-kongressen för några veckor sen träffade jag LO-ekonomen P O Edin utanför Folkets Hus i Stockholm.
Hade ni satt Arbetet i konkurs i våras, då hade Schibsted och LO kanske varit beredda att gå in, sa han, gick aldrig den signalen fram?.
Det gjorde den inte. Kanske därför att den klingade alltför falskt.
Det borde ju vara fackföreningsrörelsen främmande att driva ett cyniskt spel med en tidning, där man offrar såväl de anställdas avtalade trygghet som sina egna ideal.
Nej, det var knappt att jag trodde mina öron.
Kapitalismen är krass. I LO-borgen i Stockholm borde man bekämpa krassheten. Istället tycks man ta efter.
Det gäller också sedan något decennium hur tidningar skall hanteras.
Om inte MTG eller Schibsted tror på Arbetet, då tror inte Wanja Lundby-Wedin heller på Arbetet.
År 2000 dömer LO ut den sortens publicister, utan vilka fackföreningsrörelsen aldrig skulle ha funnits, som oprofessionella.
De vet ju inte hur man tjänar pengar på tidningar.
Fast jag tror för min del att tidningarnas problem bottnar i att ägarna alltsedan A-pressfiaskot lyssnat alltför lite på sina publicister.
Och för all del, svårigheterna att få ekonomi i projekten beror säkert till en del på att man framhärdar i att ge ut socialdemokratiska tidningar. Sådana har bara tidvis och undantagsvis varit riktigt bra affärer.
Annonsörerna gillar inte socialdemokratiska tidningar. Tidningskapitalisterna LO kallar dem industrialister, Anders Sundström kallar dem tidningsmakare är heller inte begeistrade.
Vill man tjäna pengar på tidningar, då måste man kanske ge upp idéerna. Har vi råd med socialdemokratin?
Det strömmar in brev, e-post och blommor från läsarna.
Jag läser. Arbetet är mer än en tidning.
En stämning. Ett kitt i den stora folkrörelsen.
Vad händer nu?
Har man råd att avstå från detta kitt?
"Aldrig någonsin kommer jag att kunna förverkliga min stora dröm, att få skriva i Arbetet, skriver Kristin Linderoth från SSU. Det är faktiskt också en aspekt på saken. Socialdemokratin och vänstern överhuvudtaget har förlorat en av sina viktigaste folkhögskolor.
Ingen är likgitig. En och annan dansar av glädje på vår grav.
Äntligen är sosseblaskan utslagen.
Hur många presstödsmiljoner har skattebetalarna gött er med egentligen, frågar oberoende liberal.
Det har kommit flera gåvobrev. Ett från Cancerfonden.
Till minnet av tidningen Arbetet har cancerfonden mottagit bidrag från Inger. Farväl till tidningen Arbetet. Mörkret sänker sig."
En(?) av våra prenumeranter i Munchen, Bayern, har också hört av sig.
Då jag är i Sverige den 28 september till den 8 oktober ber jag er avbeställa prenumerationen under denna tid. Hälsningar Lena."
Hon har ett PS också. Hoppas att ni har pengar att skicka hem Roger Gotfridsson från Sydney.
Jodå, Lena, de pengarna är redan utlagda. Vi har bestämt oss för att trots allt ta hem Gotfridsson. Även om han inte längre har någon Arbetet att skriva i.
Andra brev och telefonsamtal kommer från Malmö arbetarekommun och det socialdemokratiska partidistriktet, och från ledsna socialdemokratiska partiarbetare och fackligt aktiva i Malmö med omnejd. Från organisationer och enskilda som ställt upp de senaste veckorna för Arbetet. På arbetstid och fritid. De drabbas nu också, och detta helt orättvist, av läsarnas vrede över att Arbetet inte kunde räddas. De är ju också partiet och fackföreningsrörelsen. Ja, i synnerhet de.
Ja, allt är väldigt sorgligt.
Den här historien har nog inga vinnare, annat än i de politiska motståndarlägren.
P O Edin, LO-ekonomen, hade också en annan teori när jag träffade honom. Han ansåg att Göran Persson gjort ett misstag, när han trodde sig kunna få in LO som ägare i Arbetet genom att pressa LO offentligt, bland annat i 1 maj-talet i Malmö.
Detta är förstås bara ett ovanligt tydligt fall av den obotfärdiges förhinder.
Göran Persson hade försökt länge genom att använda den interna, tysta metoden. Men utan något som helst resultat.
Göran Persson har engagerat sig hårt för att rädda Arbetet. När räddningsgruppen ledd av Anders Sundström gav upp, vägrade Persson göra det.
Men Han Som Bestämmer bestämmer inte allt. Om nu någon trodde det. Det skall han naturligtvis heller inte göra.
I det här specifika fallet har jag dock anledning att beklaga det.
Jag ber att få tacka för att jag fått uppta några stunder av Er dyrbara tid.
Vi ses kanske trots allt igen.
Men nu tar jag en malört.
Bitterhet duger bara till en sak, att sväljas ner.
|