Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson


Mitt i seklet



Arbetartidningen som
var en guldgruva

Av Håkan Hermansson
Axel Danielsson var 23 år när han startade Arbetet och skrev socialdemokraternas första partiprogram. Han dog ett dygn innan 1900-talet ringdes in, den 30 december 1899.

”Hvem bland våra vakna arbetare har ej länge känt behofvet af en arbetartidning? Och huru många finnas ej inom den frisinnade medelklassen, som med verklig glädje skulle hälsa en verklig folktidning i Malmö?”

Det är brittsommar i Malmö. Året är 1887 och arbetarstudenten Axel Danielsson från Uppsala har dykt upp i stan och ger nu ut en tidning han kallar Arbetet.
Orden ovan är ur det första provnumret. Anslaget är givet från första stund: Den begåvade, ja geniale ynglingen som året innan vid 22 års ålder översatt Kommunistiska Manifestet tänkte sig inget snävt partiorgan.
Det fanns helt enkelt ännu inget socialdemokratiskt parti i Sverige. Det grundades först två år senare när Danielsson fått ordning på sin tidning och äntligen kunde trycka den på en egen officin efter att tidigare avvisats av Malmös affärsdrivande tryckerier och fått smuggla in tidningsbuntarna från Köpenhamn.
När LO såg dagens ljus 1898 var Arbetet redan en etablerad röst i Sveriges tredje stad.
Danielsson hade bränt sitt ljus i båda ändar.
Konflikterna med partifolket i Stockholm hade gjort honom politiskt obekväm. Av egen kraft hade han förött sin hälsa, för att uttrycka det skonsamt.
Året är 1930 och Arbetet har investerat i fem nya distributionsbilar för att snabbt kunna få ut sin kvällstidning till tobaksaffärer och kiosker.
Först 1962 blev Arbetet morgontidning.

Men när Arbetet kunde meddela sina läsare nyheten om att de fackligt organiserade arbetarna i Sverige bildat en egen Landsorganisation fick den snabbt spridning. För tidningen hade redan en aktningsvärd upplaga på närmare 7.000 ex och var redan en hygglig affär.
Och bättre skulle det bli.
Under det nya seklets första år fyrdubblades Arbetets upplaga till 28.500 ex 1907.
Ekonomin var god, till och med allt för god för tidningens långsiktiga hälsa. Ur Arbetets kassa lånades det friskt för att hålla andra grenar av arbetarrörelsen vid liv och på gott humör.
I minnesskriften till Arbetets femtioårsjubileum 1937 noteras med viss syrlighet att tidningen under seklets första tio år ”blev den guldgruva, som organisationerna och arbetarrörelsens olika företag vid förefallande behov kunde ösa ur”.
Bland låntagarna märks fackförbund, Malmö arbetarkommun, Solidar, Malmö Folkets park och Föreningarnas sparbank. Men också Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika.
När tidningskonkurrenterna plöjde ned sina överskott i den egna produkten levererade Arbetet betydande delar av sin vinst till mindre bemedlade delar av arbetarrörelsen.
Inte minst för LO och dess förbund, som var nära att knäckas av nederlaget vid storstrejken 1909, torde bidragen från Malmö ha varit välkomna.

Men priset för Arbetet betalades i försummelsen att se om sin utgivning. Presshistoriker menar med facit i hand att om Arbetet under dessa korta gyllene år beslutat sig för morgonutgivning och investerat än mer av sina medel i den egna tidningen så hade tidningen kunnat få ett ointagligt försprång i arbetarstaden Malmö till sina bägge konkurrenter, Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet.
Så skedde inte.
Omläggningen från kvälls- till morgontidning skulle dröja ända fram till 1962.
Men vad som förlorades i konkurrenshänseende togs igen på andra fält.
Arbetet blev inte bara den tidning för ”vakna arbetare” och ”frisinnad medelklass” som Axel Danielsson ville nå med sin, i djupare mening än dagens missbrukade kliché, oberoende folktidning.
Den blev också ett av Sveriges ledande kulturorgan.
Först ut i raden av briljanta och egensinniga skribenter var lundabiologen Bengt Lidforss, vars magnifika dissektioner av dåtidens uppblåsta konservativa i alla läger aldrig överträffats sedan han lade ner pennan.
Ett mått på djärvheten i det tidiga Arbetets journalistik är att den relativt tunna tidningen kunde anslå en helsida åt en lustfylld, men spränglärd och filosofiskt avancerad stilistisk avrättning av en biskop eller en vetenskaplig charlatan signerad Lidforss.
Läggen avslöjar alltså att Arbetet var tidigt ute med det som idag kallas infotainment – en legering av information och underhållning. Givetvis på en, också för dåtiden, hisnande intellektuell nivå.
Efter Lidforss följer en rad namn i Arbetets spalter som alla står för topparna i det svenska1900-talets litterära och intellektuella landskap: Vilhelm Ekelund, Karin Boye, Elmer Diktonius, Eyvind Johnsson, Stig Ahlgren och Nils Beyer. För att bara nämna några.
Det är alltså ett logiskt steg som tas när Arbetet startar Bokens Dag 1937.
Litteraturen ska ut till folket, författarna ska möta sina läsare. Ordet sätts i centrum, ibland på piedestal.
Ännu är det långt till att det bytt plats med penningen.

De moderniserade tidningen från sextiotalet och framåt:
Chefredaktör Frans Nilsson och hans redaktionschef under många år Harry Ekblom (till höger).

En person som mer än någon annan kunde förena hanteringen av de bägge – ordet och penningen, var den moderna socialdemokratins kanske ende ideolog av betydelse.
För svenska folket blev Ernst Wigfoss mest känd, i vissa kretsar hatad, för sin skattepolitik under de år välfärdsstaten förbereddes och genomfördes.
Wigforss var finansministern som aldrig fick bli redaktör för tidningen, som han själv en smula sorgset uttryckte det. Men som regelbundet skrev i Arbetet från ungdomsåren till sina sista år.
Vad betydde Arbetet för den generationens politiker?
Tage Erlander, som läste i Lund, fann snart att tidningen stod öppen för radikala ungdomar som han. 1928 gick han till storms mot monarkin och argumenterade för republik till försvar för den ännu bräckliga svenska demokratin.
Han har ännu inte blivit bönhörd. Men skrivandet stärkte honom. Drygt trettio år senare skriver han·
”Vår kontakt med Arbetet lärde oss att förstå, varför många betraktade tidningen som så viktig att inga offer var för stora för att ge den liv och växtkraft. Ur detta medvetande växte fram en alltjämt bestående respekt för den journalistik, som vill någonting”.
Inga offer var alltså för stora för att ge Arbetet växtkraft. Men när det skrevs i sextiotalets början stod Arbetet – av egen kraft – inför en period av tillväxt och utveckling

1962 reparerades äntligen ett gammalt misstag och tidningen började utges på morgonen. Nyheterna blev färskare. Äntligen skulle Malmö åter-
erövras med hjälp av ny teknik och tuffare journalistik, signerad redaktionschefen Harry Ekblom.
Över nytändningen presiderade den elegante Frans Nilsson. En chefredaktör, som för att uttrycka det försiktigt, stod partiet med stort S och rörelsen nära.
Men framsynt nog att släppa loss de riktiga, professionella och alltmer oberoende unga murvlarna i Ekbloms stall för att göra en modern tidning med de senaste tekniska verktygen i händerna.
Det var under Frans Nilssons tid den äldre redaktionella personalen fick vänja sig av med att tala om ”partiet” i spalterna utan att precisera vilket parti som avsågs. Myten om Arbetet - Pravda på Bergsgatan - säger visserligen något annat.
Men när Lars Engvist efterträder Frans Nilsson 1980 har det redaktionella oberoendet redan etablerats. Engqvist och redaktionschefen Bo Näslund fullföljer och förfinar en process som pågått länge.
Under det allt radikalare sextiotalet växer Arbetet i omfång, delvis till följd av nedläggningar av a-presstidningar i Göteborg, Helsingborg och Ystad.
Göteborgsäventyret inleds 1966 efter Ny Tids nedläggning 1963.
1969 kör den nya hypermoderna offsetpressen igång, datatekniken gör sitt intåg och 1977 har upplagan ökat till 105.593 ex.
Det är vackra siffror. Och Frans Nilsson kan med rätta känna stolthet över sitt verk. För säkerhets skull har han sett till att lotsa moderniseringen i hamn genom att också fungera som verkställande direktör vid sidan av ledarskrivandet.

Triumfen: Året var 1988, Arbetet blev till sist den största morgontidningen med Malmö som utgivningsort – nära 115.000 ex på vardagar. Champagnen flödade. Fyra år senare försattes Arbetet i konkurs av ägarna i Stockholm och ett antal tidningar i landet dog för att aldrig mer återuppstå.
Foto: Uno Andersson
Den folkliga tidningen har inte bara överlevt utan också levt upp till sitt rykte som radikal röst i debatten. Frans Nilsson hade visserligen hellre sett Gunnar Sträng i stället för Olof Palme som socialdemokratisk partiordförande.
Kärnkraft var bra och viss irritation kunde förmärkas i ledarredaktionen över Arbetets oberoende faktaåtergivning kring Barsebäcksmarscher och dylikt.
Men samtidigt öppnades spalterna för den förste betydande kritikern av tillväxt- och masskonsumtionssamhällets hot mot miljön.
Det var i Arbetet och inte i Sydsvenskan som Hans Palmstierna publicerade sina inlägg mot miljöförstörarna.
Det var i Arbetet, både på ledarplats och i analyserna på utrikessidan, som USA:s Vietnamkrig utsattes för skoningslös kritik - inte hos konkurrenterna.
När Lars Engqvist tar över 1980 poängteras det radikala. Kärnkraft är till exempel inte längre en särskilt angenäm energikälla om man får tro den nye chefredaktören.
Men det radikala måste, efter
några års bekymmer med fallande upplaga, än en gång giftas ihop med de folkliga och lustfyllda och uppkäftiga förhållningssätt som en gång var Axel Danielssons.

Nyckelpersonen bakom Arbetets succéår på 1980-talet, redaktionschefen Bo Näslund. Han skrev på kort tid presshistoria tillsammans med sin personal på redaktion, tryckeri, annons, distribution och andra avdelningar.
Foto: Per Roland
Åttiotalet ser en revolution på tidningen. Och den kommer snabbt. 1983 lanseras det nya Arbetet. En rikstidning i kvällstidningsformat, som bekvämt kan plockas ur en allt fylligare lokaltidning i fullformat.
Greppet blir en kommersiell och journalistisk succé.
År efter år krymper upplagegapet till den enda betydande konkurrenten Sydsvenskan, också – inte minst viktigt – i Malmö.
1988 är Arbetets totalupplaga 114 802 ex. För första och sista gången i sin historia är Arbetet större än Sydsvenskan.
Vad som sedan följer borde bli föremål för en presshistorisk avhandling med inriktning på frågan om hur och varför en tidning på så kort tid som tio år kan tas av daga för att till sist kasseras som föga mer än en ”kommersiellt riskabel satsning” för att citera nyvalda LO-ordföranden Wanja Lundby - Wedin.

Några hållpunkter: 1990 lämnar Lars Engqvist Arbetet och efterträds av Anders Ferm, en utmärkt skribent och en behaglig person med stora internationella insikter men med föga intresse för tidningsutgivning och än mindre för Malmö.
Den nya A-presskoncern som bildats för att hantera LO:s och socialdemokraternas affärer kring media och till vilken Arbetet - under stor oro i personalen – ansluts 1985, begär sig själv och sina tidningar i konkurs 1992.
Av de 140 miljoner kronor som ”en gång för alla” lagts in i koncernen användes 128 miljoner för att köpa ett bokförlag värt 50 miljoner.
Andra affärer att förglömma.
Arbetet rekonstruerades i en lokal aktion där skånska fackföreningar och partidistrikt med stöd av Arbetets läsare stod för den huvudsakliga kapitalinsatsen, fast halva makten över tidningen lades i händerna på näringslivsfolk.
Konstruktionen visade sig snabbt omöjlig.
Den tidning som enligt Tage Erlander var så viktig att ”inga offer var för stora för att ge den liv och växtkraft” försågs av sin styrelse 1995 med nytt namn och nytt innehåll, främst en rosa näringslivsbilaga.
Samtidigt drogs en rad lokalredaktioner in över en natt.
Äntligen var det slut med den upplagefixering som LO:s Rune Molin kritiserat paret Engqvist/Näslund för under tillväxtåren på 1980-talet.
Det sammantagna resultatet av dessa åtgärder blev ett upplage- och intäktsfall utan motstycke i vare sig Arbetets eller någon motsvarande svensk tidnings historia under 1900-talet.
Verkställande direktören belönades så sent som 1999 med en fallskärm på drygt 5 miljoner kronor för denna historiska insats, utförd i samverkan med näringslivets och arbetarrörelsens företrädare i Arbetets styrelse.
Den konkurs för Arbetet som förutsades av inhyrda konsulter redan hösten 1996 kunde till sist inte undvikas.
Varför?

När den legendariske redaktionschefen Harry Ekblom summerade sina 25 år på tidningen i en krönika 1987 avslutade han sin genomgång så här:
”Ägare och anställda har insett att det krävs ett helhjärtat engagemang i tidningsledningen om man vill driva den med framgång.
Den andra insikten följer av den första. Tidningen måste står för en fri och obunden journalistik”.
Det sista lyckades vi med in i det sista.
Slutet är desto bittrare, just därför.
Men många minnen desto ljuvare.


1939 stod det nya tidningshuset vid Bergsgatan klart. På andra sidan gatan Mazettifabriken, som i årtionden spred allehanda söta dofter kring tidningskvarteret.

© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.
Sidans topp