Mitt i seklet


mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson





Mitt i seklet


Publicerat i Arbetet den 23 september 2000

Mordet på en tidning

Vi trodde att vi hade sett slutet på allt falskspel. Men nu är skandalen fullbordad. Den starka moraliska utfästelsen av det socialdemokratiska partiet för tre dagar sedan slutade i – bedrägeri.
Att lägga ner Arbetet på detta brutala sätt är inget annat än en kallblodigt genomförd arkebusering.
Arbetarrörelsen och dess etablissemang har grundlurat de anställda och deras familjer. Fysiskt, psykiskt och ekonomiskt har man kramat sista dropparna ur dem.
Arbetarrörelsen har också lurat sina 180.000 trogna läsare, alla sina väljare i Syd- och Västsverige. Därtill är alla andra medier, som trott på den officiella deklarationen om alliansen SAP–LO–MTG (Stenbecks medieimperium), grundlurade.
Framför allt är det som nu sker inget mindre än en extrem kallsinnighet mot människor. Det är elakt, grymt, cyniskt och monumentalt klantigt!

Arbetet är arbetarrörelsens vagga, dess traditionsbärare. Den är äldre än både det socialdemokratiska partiet och LO. Den är ensam kvarvarande s-tidning i storstads- och tillväxtregioner. Den är, trots allt den genomlidit, Sveriges tionde största morgontidning.
Det är dubbelt så tragiskt därför att den i samband med övergången till tabloidformatet för första gången på tio år visade på en stabiliserad upplaga och kunde haft en bra framtid om den fått det stöd den förtjänar.
Tidningar som vill någonting uppfattas av sina läsare som om de äger liv. De ges in i det längsta chansen att hitta de läsekretsar som de förtjänar att ha, eftersom annars det offentliga meningsskiftet, som är nödvändigt för folkstyret, tunnas ut och förkvävs.
Ägarna till Svenska Dagbladet och Expressen har investerat hundratals och åter hundratals miljoner kronor för att de älskar, värderar och respekterar sina tidningar. De har stryktåligt under årens lopp stöttat sina tidningar i det fria ordets och kvalitetsdebattens namn.

Men Arbetet blev hjärtskärande lämnad åt sig själv. På ett nästan makabert sätt har alla grundförutsättningar för seriös tidningsutgivning undergrävts. På högsta nivå inom parti och fackföreningsrörelse har man i över ett år vetat att klockan har tickat för Arbetet. Men tyst och fegt har det socialdemokratiska etablissemanget ruvat på de dystra rapporterna.
I LO-borgen sitter man på miljarder, skapade av arbetarnas medlemsavgifter, men där ville man inte satsa de promille som behövts för att bevara Arbetets röst i den arbetsgivardominerade presskören.
Men en tidning dör aldrig i tysthet.
Vad vi kan hoppas av Arbetet är att den kommer att leva också efter sin död: som martyr, som symbol för kampen mot idélösheten inom dagens svenska arbetarrörelse.

Arbetets kris är nämligen det socialdemokratiska partiets kris.
Det är den skändligaste tidningsnedläggning som skett i Sverige i mannaminne.
Många inblandade kommer att skylla ifrån sig och inte vilja ta sitt ansvar. Men de kastar därigenom en bumerang som kommer att träffa dem själva med förödande kraft.
Nu återstår några sista tidningar. Sedan är en epok i graven.
Vi känner en maktlös förtvivlan och en stor vrede – som författaren Graham Greene skrivit ”den tröstlösa övergivenheten, som en sårad som har blivit kvarlämnad och glömd”.

Jag vill till medarbetarna och läsarna rikta ett stort tack. En mer slitstark medarbetarskara och en mer trofast läsekrets existerar knappast i tidningshistorien.

Mats Ekdahl
Chefredaktör och ansvarig utgivare


© Materialet är skyddat av lagen om upphovsrätt.